Jag saknar min barndom,
där var alla sig själva, ingen var falsk för ingen
visste va det var. Om någon ljög var det om dockor
eller kakor, ingen begärde någonting av någon, depression var
något man inte kunde stava till, alla
bara sprang runt överlyckliga och levde i en värld som
inte existerar för mig längre. all lycka som man såg i
våra ögon finns inte längre, att ljuga har blivit något självklart,
folk begär saker hela tiden och om dom inte får det leder
det till skitsnack,

fan vad jag saknar att leka i sandlådan.



jag vill inte bli stoooor!:(